På avstånd var den ofarlig,

men nära mycket nära

blev den ett farligt redskap i TV-soffan.

Plötsligt en kväll så var den död.

Hur ska jag nu klara mig utan

att behöva resa mig ur soffan?

Kanske var det bara dålig kontakt någonstans?

Ingen reaktion!


”Det är säkert bara batterierna som är slut”,

tänker jag och sätter in nya.

Men fjärrkontrollen var död!

Och vägen mellan mig och TV:n kändes vindlande lång.


”Stanna en stund till” ville jag säga.

”Stanna över julen.”

Stanna åtminstone tills jag fått se Kalle Ankas jul!

Men den var död, med kanalerna för alltid inkapslade i sin själ.


Och jag tänker att döden

alltid kommer lika oväntat, varje gång.

Jag rör mig chockartat över fjärrkontrollens

abstrakta död och tomheten efter den!


Kanske lika bra det, motionens seger förefaller fullständig!!!