I byn Övre Soppero för cirka femtio år sedan var det som vi \"upplysta\" människor kallar för skrönor av en betydligt mer jordnära och verkligare karaktär.
Så kanske det är där uppe än idag i detta IT-millenium vi med bredbandshastighet helt plötsligt hamnat i.
Nog tror jag förstås att människorna i glesbygden har en större förmåga att se och uppleva sådant som stressade storstadsbor avfärdar som nonsens. Om det sedan beror på tristess, vidskeplighet, dåligt hembränt eller helt enkelt för att människorna har tid att utnyttja sina sinnen till fullo, ja det är upp till var och en att avgöra.
Personligen tror jag att det är till en viss del skrönor men till en betydligt större del ett tecken på att människorna där förr, och kanske även idag, hyste en större respekt och öppenhet för sådant som ej går att förklara. I ett hushåll som hade telefonnummer \"1\" när telefonen äntligen (?) kom, där sökte man inte på Google för att få svar på sina frågor.

Lantbrukarparet i denna historia hade sett ut en plats där huset skulle byggas. En plats som låg lagom nära landsvägen i den lilla byn.
Ett hus byggt av egna händer blir ett hus som hyser harmoni. Det blev det också men inte enbart.
Dom äldre i byn höjde ett knotigt varningens finger för att bygga huset på den valda platsen. Man skulle icke sätta bo på samernas gamla farleder där renar brukade passera förr i tiden.
Samerna, dom har krafter att visa sitt missnöje på ett sätt som inte andra människor förmår.
Det strävsamma lantbrukarparet lyssnade men skrockade förmodligen även en smula. Det var ju en modern tidsera.
Vi människor lever ju i nuet så den tiden man själv lever i bör ju i rimlighetens namn betraktas som modern.

Enligt dom åldrades profetia väntade inte samerna med att visa sitt missnöje över att deras uråldriga led blockerats.

Familjen bestod av mannen, hustrun och deras fyra barn. Arbetet bestod av att mjölka korna och arbeta i skogen. Den äldsta dottern som trots att hon var äldst fortfarande var ett barn, blev en av dom som fick bevittna samernas tecken på att dom blivit störda.
Barn har livlig fantasi men barn har även ett mindre grumlat sinne.

Den lilla flickan leker ute på gården, sneglandes mot brunnen som hon under inga omständigheter får närma sig på direktiv av föräldrarna. Det gjorde hon förstås en gång men det är en annan historia. När hon vänder bort blicken från brunnen och tittar upp mot huset med dess välbekanta inbjudande ljusa fönster ser hon renarna som kommer.
En hel renraid som rusar målmedvetet genom den än så länge tunna snön, målmedvetet rusande mot den stundande vinterns magra betesmarker. Men renarna stannar inte. Dessa renar kommer från svunna tider och deras ägare är samer som inte längre vandrar i människornas värld.
Renarna rusar oförtrutet in genom husets gavel och ut genom den andra. Huset med dess fortfarande lika varma fönstersken skälver inte ens till, utan står även det oförtrutet kvar lika stadigt som vore det ett flyttblock.

Den lilla flickan står där i höstkylan med höjda ögonbryn och snoret rinnande.
Hon tänker att den här upplevelsen var om möjligt ännu märkligare än när hon vaknade upp mitt i natten för att den där okände mannen iklädd rutig skjorta satt på hennes ben. Han som inte försvann förrän hon reste sig upp till halvsittande.
Visst hade hon sett lampan tändas och släckas i köksfönstret fast huset var tomt när hon var med sin mor i lagården, far var i skogen och syskonen dröjde sig kvar i skolan eller hos mormor. Men även ett barn förstår att en sådan relativ nymodighet som el har en förmåga att fallera titt som tätt.
Sen att far med egna ögon sett spinnrocken snurra utan att någon annan fanns i rummet, det fick hon höra först på äldre dar.

Barnungen från den lilla byn Övre Soppero är numera medelålders och bär med sig en ovärderlig gåva från sin barndom. Gåvan att inte ta något förgivet och att vara öppen för att vi människor, hur mycket vi än tror oss veta eller vill veta, bör ha i åtanke att det finns sådant vi inte kan förklara och som ingår i något som fortfarande är större än vi kan greppa. En ödmjukhet för andra synsätt och andra kulturer som hon även fört över på sina barn.

Flickan i historien är min älskade mamma och lantbrukarparet är min mormor och morfar (han gick vidare 1986)