Tyngden släpar mig upp mot väggen
för varje andetag höjs bröstet
trycker tillbaka ryggradens vita knogar

Tapeterna med kladdiga gräsfläckar
färgar en vit oskuldsfullhet grå
Jag har sot som sitter mellan ögonbrynen
jag har stirrat på det hela dagen
men förmår inte att ta bort det

Kaffet kokar och ilskan väller inifrån
Det är sant, jag kommer aldrig härifrån

På stan ser jag efter fel personer
jämför våra släktklenoder
hur ser jag ut i hans efternamn?

Man skulle kunna se hur han töjer
alla trådar
dansar på linan och smeker sin
egen hud

Genom dimmans gråa hår
hör jag honom tala

han stoltserar med tomma rader
förvränger min välvilja
hånar min godhet
med den där elaka
stillsamheten som ingen
ingen ingen
någonsin
tvivlar på

Rynkorna i min panna blir allt mer
djupa och isen på isarnar spricker upp
i ett leende
blottar sina tänder och gapar stort
som du och dina ögon när ni beräknande
övertygar alla om hur självsäker
du är



hoppas att
viljan kommer ifatt
springer

ikapp