En dag, min herre,
Skall stoftet från min själ sprida sig likt sjukdom
över illusionistens vingårdar

Min livskraft i mitt lynne
skall droppa likt Guds tårar,
för bönen om nåd, du aldrig fick.

Jag skall göda dess flora till något oemotståndligt vackert,
Som en kvarleva av det hjälplösa hoppets gåta.
Sedan skall jag avgå, i stjärnhöjd. Upphöra.

För att förenas med kosmos inre imperium, min herre,
Krävs en andlig revolutions fulländelse -

Befruktad frihet.

Du vet, det krävs hjältemod för att stå stadigt mot jordytan -

Se här,
Här föds, och dör en utopi.
I samma jord är jag åter kommen,
Som i stegen av min expedition.

Genom djupet från min smärtande skolios -
Ånyo, reser sig ett nytt blodsvittne till sin död.

In i en outtalad evighet.
Andrum.