En fågel landade i mitt knä
den lade sig till ro där
när jag betraktade den så
såg jag tårar som rann

den lilla vännen tittade upp
på mig och började berätta
om ett liv utan värme och kärlek
utan allt det som skall vara

jag greps plötsligt av vemod
och av en insikt om mig själv
med en skärande klar blick
talade den lilla om livet

hon var där för alla
alltid den varma och kärleksfulla
alltid den som tog till vara
så stark och så ensam

hon berättade om rädsla
och om utsatthet och makt
om det obegripliga och svåra
i allt det som kan hända

att stå ensam i övergrepp
och om att gå därifrån
att börja bygga nytt näste
i ensamhet och sorg

om att fylla en bild
att vara en god kraft
medans tomheten ekar inåt
och livet trampar på

hon talade till mitt hjärta
till det väsen som är jag
fick mig att vilja
vara, älska och behövas

men något i hennes blick
sade mig att hennes vingar
brutits i allt det som skett
att hon flög på vilja

då i ögonblicket frågade hon
kan du spjäla och läka mig
får jag vara här
vill du ge av din värme

jag lyfte henne ömt
med tårar på min kind
kärleken rann ur mig
hon somnade i min hand

jag viskade du får vara här
jag vill flyga med dig
när vingarna är hela
så är världen redo för oss