”One pill makes you larger, and one pill makes you small, and the ones that mother gives you dont do anything at all”.

Han tänkte på plötslig, självförvållad död, ett pistolskott som livets crescendo.
Regnet smattrade mot tågets fönster och utanför dundrade Östergötlands platta allt förbi.
Geografin behandlade honom illa så som bara geografi kan göra ty släta ytor är inget för dom som inte vill synas.
Han hade flytt från kvävande glesbygdsdöd bara för att finna något ännu mer klaustrofobiskt här, i den Fjärde storstadsregionen, i staden ”Där idéer blir verklighet”, på järnvägsspåret mellan tvillingstäderna där tåget hade stannat för mötande trafik.
Ensam på en ogästvänlig äng av borrelia stod en fågelskrämma. Han hade sett den förut, svischat förbi i 120 km/h.
Men detta var första gången han såg den som något annat än en figur i förbifarten med vaga konturer. Han vilade pannan mot glaset, han såg detaljerna.
Ett par slokande kaninöron, en stor sombrero som dolde huvudet.
Den bar en sliten poncho och ett par förkorta och utslitna och utsvängda jeans från 60 eller 70-talet. Ståendes i en solitär siesta mitt på slätten under heroingråa skyar som en fysisk manifestation över det stationära livets klaustrofobiska kontinuitet.

”And if you go chasing rabbits, and you know you´re going to fall”.

Det var försvinnande tyst.
Fågelskrämmaren stod ut likt en anakronism, skilde sig från bakgrunden, den urblekta slätten och den färglösa himlen.
Han sögs in i bilden, fängslades av skrämmaren som om den hade en själ.
En blixt skar upp det gråa och bilden förändrades. Strimmor av rök letade sig ut från sombrerons kanter och hål.
Regnet tilltog, dropparna på fönstret gjorde bilden grumlig.
Samtidigt som åskan dånade det mötande tåget förbi.
Ännu en blixt klöv det färglösa och bilden förändrades igen.
I en plötslig, stel rörelse lyfte fågelskrämmaren på sin sombrero som för att säga adjö.
Huvudet fortfarande dolt. Tåget rullade iväg och skrämmaren försvann utom synhåll.

”And you´ve just had som kind of mushroom, and you´re mind is moving low.”

Den täta tystnaden, hans egna transliknande tillstånd bröts av en metallisk högtalarröst; ”Vi fortsätter mot Norrköping”.
En dröm? Hade han somnat?
”För helvete” tänkte han ”Försök att rationalisera”
Han såg sig ängsligt omkring på de andra i vagnen.
Ingen förutom han själv betedde sig som om de precis sett en fågelskrämma röra sig.
En sådan konstig dröm man ibland drömmer i gränslandet mellan sömn och vakenhet.
”Ja så måste det ha varit. Jag somnade”
Tåget anlände i Norrköping. Pendlarna reste på sig, talade tyst med stelt, plikttroget kroppsspråk.
En kvinna med rött hår och rött läppstift rörde sig som kvinnor gör när de tagit för mycket stryk av nödvändighetens allt.

”When logic and proportion have fallen sloppy dead”

Deras ögon möttes, hennes intensivt bruna mot hans kyliga blå. Hon formade sina fingrar som en revolver, pekfingret och långfingret som pipan, rött nagellack och tummen som hanen. Satte dom i munnen, böjde tummen, tryckte av.
Skräckslagen satt han kvar tills tågvärden sa åt honom att kliva av.

”And the white knight is talking bakwards and the red queen´s of with her head”.

Kvinnan inväntade honom på den tomma perrongen, nu tillsammans med en gammal man i vit kostym, vit hatt och solglasögon. Han stödde sig på en käpp och hade en cigarill i mungipan.
”Död girig kuk, latmasksamtal” sa den gamle mannen med hes, alkoholiserad lungcancerröst.
”Bry dig inte om honom” sa kvinnan. ”Han pratar bara i palindromer, omöjligt att förstå vad han menar” hennes röst var feminint hypnotisk.
”Vad vill ni mig?”
”Vi vill hjälpa dig” svarade hon. ”Du måste vända tillbaka hem, någon väntar på dig där. Men du behöver den här. Sträck fram handen”. Han sträckte fram handen. Hon la något kallt och cylinderformat i hans näve och slöt den försiktigt.
”Ajabaja madam” fnissade den gamle mannen.
”Kliv ombord nu innan tåget går” sa hon och han klev ombord, visste inte vad annars att göra. Tåget rullade iväg och han kände en bekant, paralyserande hjälplöshet.
Han drabbades av insikten att han aldrig varit en man, utan ett infantilt offer som sakta gått under på andras villkor.
Klibbig fukt, kvav luft och tystnad. En drömlik dimma bildades omkring situationen, en dimma som hans intellekt planlöst irrade omkring i.
Han passerade platsen där fågelskrämmaren alltid stått men inte längre stod, den var borta.
Det brände till i näven. Han öppnade den reflexmässigt. Det var en revolverkula som kvinnan lagt i hans hand. En ilning som frigjorde en känsla av frihet for genom kroppen. Vikten från den vita mannens anständighet lyftes från hans axlar, gjorde honom fjäderlätt.
Tåget anlände i Linköping, staden där drömmar reduceras till verklighet.
Han klev av och gick hem till Ryd med den ansträngda gången hos en man som tar ett steg i taget och han klev in i sin lilla låda av betong.
Hans hjärta hoppade över ett slag när han såg den stora, mörka gestalten som stod i den mörka hallen. Det luktade cigarrök. Det var fågelskrämmaren.
Den drog ett bloss från cigarren och glöden illuminerade kaninansiktet under sombreron.
Den lunkade fram, tornade upp sig över honom och sträckte fram en rostig revolver.
”Feed your head” sa den med djup basröst.
Han greppade varsamt revolvern, laddade den med kulan och satte sig i sin gamla fåtölj.

”Feed your head, feed your head”

Han satte pipan i munnen.