Obevekligt och kompulsivt.
Mechaniskan och Dets kuggar som inte låter sig röras av väder eller vind. Dets industriella ändamålsvilja närd genom förbränning.
Delar och summa differentierad enbart i chimär, självvåldets gränslösa automatik.
Mechaniska Kimaera Rex, ingen moders avkomma, massproducerad av korrupta upphovsmakare som säger "Jag är orsak till verkan och livet är av min vilja, viljan är Jag"

I tid mekaniskt före denna steg solen och det som av sig självt var sträckte sig i syftesfri extas mot den och solen, inte alls som en flat cirkel gled över spektrumet av färg som skiftade från svart till skärt till oranget till blått till orangerött, och till skärt och till svart igen. Kontinuerlig rytm är inte statisk kontinuitet och hon som vill och svarar "Jag" betvingar och härskar för enbart det beständiga kan härbärga viljan. Hon som vill och svarar "Jag" dominerar för att inte domineras och så var solens gång över spektrumet av färg enbart en kränkning, av viljan onåbar.

Och så skall strålar av sol möta enbart ytor frambringade av symmetriambition.
Mechaniskan av viljan och tanken, motstånd manifest i hård legering och de ofrivilliga skall inte vara hans likar utan av obeständiga köttkroppar och av Paradoxavilja, leende i ångestfritt upphörande.

Verklighet blir chimären enbart i ruiner och där skall hon som svarar "Jag" dö i obefläckad insikt och ångest. Det mänskliga köttet transformerat av mekanisk ideologi, knappt komposterbart men vad ska likmaskar annars förtära.
Och så skall det vara.
Hennes gift förångat och nedfallen som befruktningsmedel på livmodern och avkomman född vansinnig och dödfödd i generationer räknade bortom symbolik.
Dets sterila hegemoni över jordens asfaltsmantlade hölje, i kausalitetens profetia, hennes artificiella vävnad som återfödselns gödsel.
Profeten är ingen och imiterar så det nödvändigt transcendenta bortom ordet.
För stanken från människolik skall vittna om tid
Så mycket verkligare än ord som aldrig skall talas av människolik