Våra "Jag" består av erfarenheter i en kronologisk ordning baserad på jordens position i relation till solen och så tillskriver vi det tidslösa livet ålder.
Organismen förfaller av nödvändighet för att ge plats åt det nya och det organismspecifika egot förfaller med det.
Ålder i psykologisk mening skulle helt sakna innebörd utan erfarenheter bundna i tid.
Det som är nu är utan tid för det dör och föds och dör igen.
Erfarenheter ordnade efter konceptuell kronologi är det krampaktiga greppet av kontinuitet i ett universum där det enda konstanta är frånvaron av konstanter.
Egot kan enbart exkludera, och kultivera sin egen degeneration, ingen ackumulering av förmodad information kan hejda denna degeneration, bara stärka och påskynda den.
Erfarenheten dikterar handlingen som således är dömd att upprepa det förflutna och människans lidande är den fåfänga förväntningen att något nytt, plötsligt och mirakulöst ändå skall framträda ur denna mekaniska upprepning.
Vilket aldrig händer så människan lider och säger att det finns inget jag kan göra för jag vet inget annat att göra.
Så hon uppfinner flykten från lidandet och kallar illusionen för verklighet, konst och kreativitet.