Tid som materians process från ordning till förfall är nådefri, följaktligen grym och kliande. Jag känner folk som känner folk som säger att det är en malande känsla att vara sten, under himlen på jorden blåst på av vind och regnad på både dagar och nätter faller träd runtomkring som om det inte spelade någon roll.
Alls det vill säga och allting blir likadant att vara sten och det maler i regnet och vinden och stora stenar bryter träd som faller, lätt.
När tar det slut att blåsas på och regnas och att vara sten så det blir en malande känsla. Ordning och förfall och tusen solnedgångar och niohundranittionio soluppgångar och eller tvärtom gånger tusen igen och igen och att vara sten, och du förstår.
Allting blir likadant att vara sten önskar.