Du står där
i dörröppningen
som en spegelbild

stirrar tomt framför dig


Det känns när senorna sträcker sig
i nacken
och jag separerar sakta ifrån sig själv
från alla önskningar som jag

inte törs stå för

Det känns som
när ljusen segt domnar bort

som när
stjärnorna fryser
som när
vägen förvinner

Det är
kärlek
när den inte har någonstans att gå


Jag tror att
besluten för länge sedan passerat själen

Din morbida jävel




Dina ögon vänder sig inåt hjärnan
och inne i din förvirrade skalle rullar
tusen ambitioner runt

Ute vandrar kylan och knackar på
alla stängda fönster
och i varje snödriva väntar vintersyrsans
sus och gömda gnäll

pressar fram en dyster klang

Ett beskt spår av alla glada dagar


jag tror inte att det någonsin kommer sluta kännas
det är
ett gissel att återvända till