Till mina få idrottsliga meriter hör sönderslagna tänder under en handbollsmatch. Jag stoppade en motståndare som i full fart gjorde ett baklängeskast. Vart bollen tog vägen vet jag inte, men knytnäven slog mig rakt på käken så tänderna slog ihop. Hade jag blivit träffad över munnen hade jag blivit av med alla tänderna, nu bröts två framtänder och tre andra blev skadade. På den tiden var det nytt med jacketkronor men jag fann en
tandläkare som ordnade två fina tänder just innan studentexamen.
Tur att det fanns försäkring på skolan. Under årens lopp har jag haft problem med jacketkronorna, men en gång räddade de mig från fortkörningsböter.
Jag blev stoppad av en polis i Dalarna för att jag hade kört ifrån honom. Han
kom ifatt när det blev 70. Min förklaring att jag inte såg att han hade en polisbil hjälpte inte. Men när jag visade att jag hade tappat jacketkronan
förstod han att sorgen hade fått mig att förlora hastighetsuppfattningen.
Han sa faktiskt att jag skulle få fortkörningsböterseftergift. Det är sant!
För några år sedan visade det sig att jag hade en varbildning under roten till
den ena jacketkronan. Roten måste bort och ett implantat skulle göras.
Jag fick remiss till käkkirurgen för operation. När jag berättade att jag var orolig över att ligga på ett operationsbord blev jag lovad lugnande medel.
Sköterskan gav mig en liten plastmugg med något liknande hallonsaft.
- Det fungerar inte på mig, sa jag, men där hade jag fel. Efter tio minuter förändrades min verklighetsuppfattning, allt blev glatt och rosenrött. Jag skulle lätt bli beroende av den röda drycken, men den går väl inte att köpa.
Självaste chefskirurgen som bara tog de intressantaste fallen skulle operera
mig. - Nu vill jag inte veta av några Mash- fasoner skojade jag, prata inte en massa strunt när ni jobbar med mig. - Det skall vi inte göra, lovade den trevliga doktorn när jag lade mig på bordet och fick en massa dukar över ansiktet så att bara munnen var fri. Efter flera sprutor började man jobba
och som jag befarat blev det mycket skojande. - Här är det bara murket ben och var, sa kirurgen när han öppnat för roten.- Kan du känna hur jag killar dig ända upp i näsan, sa han när han raspade upp rotkanalen. - Nej här är det inte nog med ben för en titanskruv, vi måste transplantera ben antingen
från underkäken eller kindbenet. Men det komer inte att synas för vi tar det från insidan. Glad som jag var sa jag sluddrande pga alla bomullsrullar och grejor i munnen - det är okej, ta där det går bäst, mej gör det detsamma.
När all var klart gick jag ut till min fru och sa att jag kunde köra hem, men det fick jag inte. Hon stannade i alla fall på Micro Bildelar där jag köpte något, jag minns inte vad. Vi åkte till min tandläkare som skulle limma fast en provisorisk tand över gluggen och jag var fortfarande på bra humör. Min tandläkare är en fantastisk liten kvinna som är så snäll och tål skämt så jag skojade lite med henne också. - Jo, sa jag, du berättade att när man blir opererad kan man få
blåmärken på andra ställen också.- Det stämmer, höll hon med. - Ja men kan det verkligen vara normalt att bli blå var som helst? - Vad menar du frågade hon.- När jag nyss gick på toaletten och öppnade gylfen såg jag att min snopp
svullnat opp och blivit alldeles blå, förklarade jag. Gapskrattande förklarade hon att hon inte kände till något liknande fall.
En tänkbar förklaring kan vara det som hände på kirurgen innan det blev min tur. Jag gick på toaletten, möjligen för att jag var nervös för vad som komma skulle. När jag precis var klar hörde jag mitt namn i högtalaren. Hastigt drog jag igen dragkedjan och fastnade i ett smärtsamt grepp. Jag hann inte kolla eventuella skador.