Vinden drar dig ut mot dyn
Här har tiden inget slut
Träden rör den tunga skyn
Berövar viljan att hitta ut

Tomma män blev anspråkslösa
Vinden visste så mycket mer
Ven igenom skog och själar
Känner det ni hör och ser

Här tar materian ingen form
Människan utan förmåga
Milslånga åkrar skriker
Och solen utövar plåga

Här ligger tomhets sjöar stilla
Exotismen kröker vattenytan
Ondskan, omöjlig att urskilja
I dödens förlorade inflytan

Här vilar de makabra berg
Kompromisslöst och utan tvekan
Vid horisonten kan man drömma
Att man existerar, utan medvetan

I drömmen kan vi se
Urskogen som den är
Må de oförklarliga ske
Må verkligheten slitas isär


Åfgar -10