Hon rör sig sakta i en bortglömd skog. Blåa växter formade ur askan. De förkolnade blommor faller som damm i hennes hår. I sviterna av flamman vandrar hon som orörd, svart av askan som syntes genom dimman. Den tjocka dimman som omslöt allt vi visste. Hennes fötter ovan mark vid tidens slut. Allt var dömt att försvinna, att aldrig mer glittra i det glömda. Hela världen dömd att slitas isär, att till slut upphöra och aldrig mer kännas till.

Universums makabra avslut
Kolossala tomhet