Jag har ju berättat om Ankdammen där jag bodde. Nu ska jag berätta om en rätt så lustig historia från den tiden.
Jag bodde alldeles nära ändhållplatsen för vår buss som tog oss bussresenärer till pendelstågsstationen.
Jag utbildade mig under den här aktuella händelsen och åkte in till Solna nästan varje dag.

Den fanns en kvinna i 30 års ålder som varje morgon kom springande över gräsmattan från sitt hem som var en av 70 tals villorna som stod där på rad. Jag som älskar att iaktta människor roades djupt av denna kvinna som aldrig kom i tid, lagom till att bussen skulle åka.
Busschauffören som ofta var samma person visade stort tålamod och väntade in henne.
Men i stort sätt hände det att hon varje gång hon klev på bussen klagade på någonting. Ofta att bussen åker iväg för tidigt från hållplatsen.
Det hände att busschauffören protesterade och menade att HON var sen och att han var bussig som väntat på henne.

När hon kom springande över gräsmattan så viftade hon med armarna och rörde sig yvigt och orytmiskt..som en kvinna i högklackat. En mycket lustig syn. Hon var dessutom väldigt sminkad och man kunde se att hon stått och lockat sitt hår med stor omsorg.
Som sagt så gillade jag att detaljstudera denna kvinna och en lustig känsla av teater spred sig i mig. Varje morgon undrade jag om hon skulle komma springande idag..kanske i tid ...men nej...i tid kom hon aldrig men hon kom alltid med bussen. Fantastiskt, tyckte jag.

Men en dag hände något annorlunda. Tiden var inne för bussen att lämna ändhållplatsen i ankdammen. Dörrarna stängdes, chauffören tryckte på gasen och bussen rullade iväg. Då ser jag, alla andra på bussen likaså busschauffören att det kom en kvinna springade med armarna viftande, lockarna virvlande över gräsmattan. Det är HON som alltid är sen men alltid lyckas komma med bussen ändå MEN inte den här gången.
Jag kan ana ett nöjt leende på chaufförens läppar, ett hemlighetsfullt leende som sprider sig över hela hans ansikte.
Vi passagerare tittade efter kvinnan som stannat och förvånat ser efter bussen som hon nu bara kan se bakdelen av. Hon ser högst förvånad ut.

Nu tänker jag och säkert flera med mig att resan mot pendeltågstationen fortsätter nu i lugn och ro.... så hade det kunnat vara. Men det som busschauffören inte hade räknat med var att den kvinnan som varje morgon kom springande, ständigt försenad inte kunde räknas bort. Hon var nämligen en mycket påhittig person.

Bussresan går vidare längs den långa vägen bort från ankdammet. I slutet av vägen kommer korsningen där bussen skall svänga upp mot en lång backe och där uppe i slutet av backen finns det en busshållplats.
Bussen rullar segt upp för backen, det hörs tydligt när bussen automatiskt växlar till en högre växel.
Jag hör hur chauffören börjar blinka mot höger för att köra in mot busshållplatsen där det står några själar.
En av de väntande passagerarna på busshållplatsen är HON, kvinnan från ankdammen som alltid är sen och som missade bussen idag.
Jag hinner uppfatta att chaufförens leende stelnar när han öppnar dörrarna. I nästa sekund kliver kvinnan upp på bussen och ger chauffören en avhyvling som heter duga.
Busschauffören säger ingenting...ingen idé. Hon VANN igen....

...säg den lycka som varar för evigt när den inte ens varar i 10 minuter...