Och hon försökte finna ord för att beskriva ångesten hon känt. Våndan hon genomlidit. Skräcken som tagit sitt struptag om henne. Dödskampen hon dansat.

“Detta enorma…” började hon.
“Detta ENORMA…” började hon om.
“Detta, DETTA enorma…” försökte hon igen.

Så gav hon upp, återvände i tanken till tidigare samtalsämnen under kvällen, och sa:
“Du har också haft ditt enorma.”
 Paus.
“Jag har haft mitt enorma.”
 Paus.
“Alla har vi haft våra enorma.”
 slutade hon sen.

Detta obeskrivbara ofattbara pris som vi betalar
när det lika obeskrivbara ofattbara som kallas kärlek
tas ifrån oss.

Eller...

Ibland...

Enbart vid tanken om det.