När man är 16 år ska man vara glad, för livet har precis börjat på en helt annan bana. Man träffar sin första kärlek, eller får sin första fylla. Men aldrig trodde jag att det som skulle hända mig var mycket värre än en ur kass fylla.
Jag heter Adelina och är 16 år, går första året på Gymnasiet, bor i en vanlig stad med helt vanliga människor. Jag har en mamma och en pappa, Maria och Per, dom skilde sig när jag va 8. Sen har vi min lille bror Simon, han är 9 och jobbigare än jobbigast. Pappa gifte om sig för 2 år sedan med Camilla. Jag gillar Camilla, hon är snäll och trevlig, hon är väldigt söt, mamma är vacker, men Camilla är söt.
Jag har två bästa kompisar, Mia och Sofia, Sofia och jag har känt varandra sen första klass, och Mia började hos oss i 4.e klass.

1.
Jag hade gått några dagar med extrem huvudvärk, och tabletter hjälpte inte. Mamma trodde det berodde på stressen i skolan, när man nu börjat på gymnasiet och hade lite mer ansvar. Jag tyckte hon va löjlig, jag va inte stressig för skolan tvärt om, jag va väldigt lugn. Men mamma tyckte ändå att jag skulle ta det lite lugnt med allt pluggande. Och pappa var inte sen med att hålla med om den saken.
- Du har tre år på dig, varför stressar du så mycket nu? Hade han sagt när vi pratat.
Det gick några veckor in på terminen, och snart va det höstlov. Jag hade varit en del hos sjuksköterskan på skolan, men hon hade bara gett mig fler huvudvärks tabletter, och frågat om jag sov och åt ordentligt.
Jag hade börjat sova dåligt på nätterna, då mitt huvud gjorde ont, och även om jag åt fler tabletter så släppte det inte. Mamma började sakta ifrågasätta mitt beteende. Och köpte hem andra sorts värktabletter till mig. Dessa gjorde smärtan lite mildare, och jag sov bättre.
Sofia och Mia hade märkt på mig att något inte stod rätt till, då jag flera gånger kräkts i skolan. Mamma tog kontakt med sjukhuset, och jag fick komma dit för en undersökning.
Sjukhus är konstiga, jag gick vilse där en gång när jag var liten. Sen luktar det konstigt, det luktar väldigt rent.
Jag fick röntgat mitt huvud, och läkaren testade mina reflexer, Sen fick vi åka hem. Det gick 2 dagar innan dom ringde hem till oss. Jag var inte hemma, så mamma svarade.
Jag och Mia satt på ett café och fikade, och pratade om vad vi skulle hitta på under lovet då min telefon ringde, och mamma bad mig komma hem direkt, jag kunde höra att hon var upprörd. Mia skjutsade mig hem på sin moppe, och vi sa hejdå.
När jag kom innan för dörren va det tyst i huset. Jag tog av mig jacka och skor, och gick in i köket. Vid bordet satt mamma, Pappa, Simon och Camilla. Mamma grät. Men jag förstod ingenting.
-Har morfar dött? Frågade jag, utan att få något svar från den dystra samlingen runt bordet.
Pappa tittade på mig, och reste sig sakta upp. - Adelina, dom ringde från sjukhuset, vi fick reda på att du har en tumör, i hjärnan. Mamma började gråta hysteriskt, och Camilla försökte trösta henne så gott hon kunde. Men jag, jag stod bara helt orörlig, jag minns inte ens vad jag tänkte på dom få sekunderna innan jag handlöst föll i pappas armar och grät.



2.
Cancer.
C.a.n.c.e.r.
När man är 16 år ska man leva, man ska leva livet fullt ut. Inte behöva må sämre för varje dag som går. Jag ville inte tänka på det, men det fanns inom mig, och påminde mig varje dag. Vi va på sjukhuset ett antal gånger, och fick börjat min behandling mot tumören. Jag mådde dåligt, var inte i skolan. Och träffade inte Mia eller Sofia på länge. Jag kräktes ofta, och orkade inte göra något. Mamma var hemma med mig, Camilla kom de dagar hon inte jobbade.

Jag pratade mycket mer med Camilla än med mamma, men det berodde mest på att mamma hela tiden grät så fort som jag ens tittade på henne. Jag tyckte synd om mamma, för att hon behövde se sitt barn lida. Men med Camilla va det en annan sak. Hennes morbror dog i Cancer när hon va 20, och det tog hon väldigt hårt. Därför kunde jag fråga henne saker, jag kunde gråta när jag kände mig rädd och bara lyssna på henne när hon berättade.

Behandlingen gjorde så jag tappade allt mitt hår. Jag hade axellångt brunt hår, som jag skulle spara så länge jag bara kunde, nu låg allt i papperskorgen efter att Camilla hjälpt mig raka av det sista som fanns kvar på huvudet.

Jag kände mig naken, som att man kunde förstå direkt att jag var sjuk, att det var något fel på mig. Att det var något fel på mig.

Det blev jullov, och snön kom, men jag hade inte ens orken att gå ut och åka pulka med min lillebror. Han saknade sin syster, det märkte jag. Även fast vi bråkade hela tiden så kunde vi ha väldigt kul. Och snart så kanske han var helt själv, utan mig.

Jag mådde illa, jag hade inte varit ute på flera, flera veckor, mer än på sjukhus besöken som kom med jämna mellan rum.

Jag hade börjat skriva ner min tankar i en bok som jag förvarade under min kudde. Jag skrev allt som jag inte pratade med någon annan om. Alla min tankar, och om livet. Jag skrev att jag inte längre va så rädd för att dö, om det nu va det jag kanske skulle göra. Jag va inte rädd för att dö, jag va bara rädd för att inte hinna med allt det jag ville göra i livet.
Jag ville hitta en kille att älska, jag ville gå på vilda fester och vara redlöst bakfull dagen efter. Jag ville ta min student, och gå på bal i en vacker klänning, jag ville resa jorden runt. Men det skulle antagligen aldrig ske.

3.
Jag låg bara i min säng den sista tiden, Mia och Sofia hade varit hos mig många gånger. Vi grät tysta tillsammans i min säng, eller så pratade vi om minnen, vissa gånger satt vi bara helt tysta i timmar.

Jag tänkte på hur det skulle bli när jag inte fanns här längre. Skulle folk glömma mig.

Jag skrev flera gånger i min lilla bok, men nu skrev jag inte ner tankar, utan brev till alla jag kände. Jag skrev ner mina känslor och mina viljor. Allt jag ville ge bort skrev jag i fina rader, och namnen strök jag under hårt.
På sista sidan skrev jag;
Jag är inte längre rädd för att dö, då jag vet att jag kommer leva i era hjärtan.

Jag la boken på bordet bredvid min säng. Stängde ögonen, kämpade inte emot för tårarna som rann ner för min kind, sen somnade jag.