när jag fyllde 18 år, var jag övertygad om att alla demoner dött med åldern
att jag skrämt iväg dem, med en påhittad lycka och låtit deras minne glida ut i tidsvarvet.
men i alla skärvor av det förflutna, hittar dem tillbaka och river än en gång inuti mitt huvud.
ibland undrar jag om mina tankar finns på riktigt, eller om det är någon som planterar sina ord i mitt huvud, ihop om att förstöra mig.

ofta vaknar jag mitt i natten med en panik som pulserar sin väg genom kroppen, det känns om om mitt hjärta ska sluta slå.
jag slår hårt på bröstkorgen för att få det att slå som det ska igen.
men det är ensamheten som är värst.

orden jag aldrig fick säga, läpparna jag aldrig fick nudda, rädslan jag aldrig kunde besegra.

det är fortfarande jobbigt, nu som då, att inte riva i huden, bita i händerna och skrika tills lungorna går sönder när övergivenheten slår mig i ryggen med en stadig hand och skrattar åt det lilla barn jag fortfarande känner mig som.


kanske blir man aldrig fri från sina demoner, hur mycket man än gömmer sig.