Du slog utan urskillning
jag dog nästan den stunden
i förvirring och utan luft
var både fångad och bunden

tårar och förlorad kraft
ville inte vara där och känna
så skoningslöst och fel
en tillvaro som bara kunde bränna

så sade du plötsligt förlåt
ett mönster hade gått igen
en känsla som tagit över
det var förklaringen

vi sitter som vi gör nu
och vidare ska vi gå
för att söka åter värmen
som drog två till ett då