Med bundna händer blickar jag ut genom fönstret och ser solen gå upp.
Från samma fönster ser jag den avträda min tillvaro och lämnar mig i ett dunkel.

Någonstans i detta mörker uppfattar jag en gest som förnimmar en signatur av din närvaro, som håller den sista lågan inom mig levande.

Din existens vill bli ett med mig, men jag kan inte släppa taget, greppet kring din midja är för hårt.

Jag sluter mina ögon för att le åt stunden, känna vindens smekningar och uppfånga dina andetag. Mitt hjärta blir involverat i dig.

Nu sitter jag i avskildhet och tvingas återigen till sömnlösa nätter, från samma rum där jag blev bunden till ett ömsesidigt beroende.

Isolerad i tomrum tillbringar jag dessa nätter förklädd på en vindsvåning i skuggan av Rotterdams gator.