Jag ser hennes ögon vidga sig i motsatt riktning när hon möter min blick.
Vi är inte ensamma, och du vet.
Hennes ansikte är dränkt, neddränkt.

Jag kan inte lära mig koderna som stänger mig ute, inte känna rytmen som reglerar stimulansen mellan oss, inte ens känna takten när ditt hjärta slår.

Jag är redan där, jag är odödlig, men du är fortfarande mänsklig,
du är bara min vän.

Hon räcker mig sin hand, jag förbiser.
Jag har slutat tro, vi vet båda att det inte hjälper mig alls.
Tiden ger mig inte utrymme att tro, men hennes tilltalande anletsdrag revideras på min näthinna och förför mig i ett okänt land.
Det är ett land där vi avsäger oss allt vi kallar oförlåtligt,

Du är inte längre min vän.

Nyansen under mina ögonvitor skiftar färg i samma takt som sländorna slutar spela för oss, jag vill slippa se dubbelt
inta en ny nyans

Möter mig halvvägs
låter mig bli del av din substans,
Jag vill inte vara blind

Jag vill vara din vän