De säger att det är dags att jag låser mig in.
jag lyssnar ni skriker för att kunna söka mig åt det håll jag vill gå.
Med min ena fot innanför trappuppgången och den andra utanför det tiden inte låter mig förklara märker jag plötsligt att min fritid blivit ett heltidsjobb.

De sista raderna ligger fortfarande dolda, jag hörde inte att det var meningen att jag inte skulle få höra vad jag hade väntat på den dagen.
Det var bara av en tillfällighet, en tung symfoni av motsvarigheten vilken ligger dold från gårdagen som fick mig att börja tvivla på mitt eget nervsystem, som fick mig att stanna upp och titta lite närmare.

Tveksamheten speglades från min näthinna till världens ände, jag trodde jag skulle spikas på korset. När orden kom ur min mun och slöjan skingrades kring dina anletsdrag kunde en harmoni koppla ihop nyfikenhetens slända som blint spelade mellan oss.

Men vad de egentligen visste står skrivet på första sidan som länge kommer ha en speciell plats

i min bokhylla