Ett i taget. Varje andetag. Sakta. Ett vakuum i mörkret. Ett enda ögonblick i en oändlighet. En ensam solstråle letar sig in genom mitt fönster. Säger allt jag vill säga men inte kan klä i ord. Den har en innebörd. Faller på en ensam blomma, en orkidé. Den enda som är kvar. Den sista. Som stirrar ner på sina fallna vänner och älskade familj.

En dödskamp utkämpad förgäves. Den sista att dö. Den som led mest men levde längst.



Jag söker tröst i en vattendroppe skickad från en evighet av ett partikulärt spektra av luft. En regndroppe ensam bland miljontals andra som faller från en grå himmel.

Gråt inte, för det finns någon annan som gråter åt dig.

Åt mig. För evigt.

∞



Ssscccch.



Det finns inget som behöver sägas. Inget som behöver viskas. Inget som kan andas i mitt hav av syra. Död och hat är vårt syre. Så vackra när horisonten ljusnar. Ögonen lyser gröna där allt blod är svart.



Gå min väg, där inget lever. Gå min väg, drunkna i mig. Dö med mig och ta mig bort. Flyg med mig i evighet. Krama mig, skär sönder mig. Kyss mig när jag förtvinar. Förena dig med mig. Slit sönder mig.


Älska mig.

I ett ögonblick då människan blev skapad, till en avbild av Gud.