Vart än min väg förr mig
Finns ingen där omkring mig

Bara en stig
Som måste följas

Smal och halt

Vandrar med en svart tröja
Som beskriver mycket

Med en tystnad som gör det svårt att svälja
En vass klunk som skärs igenom halsen sakta
Dystra bilder
Som förtränger det goda

Känner du av känslan
Från
Mitt inre som skriker

Försöker att inte gråta
Men kan inte hålla emot
Täcker mitt ansikte för att ingen ska se

Kyss mitt hjärta farväl
Låt det svida för avtrygget som placerats där

Kan höra hur det viskas nerifrån marken
En svag röst
Men övertyggande

Vad är krutet som får mig att kämpa
Att fortsätta vandra i en denna kyliga väg

Har läst sorgen som sitter på armen
Tatuerad
För att inte glömas

Ska inte gråta inatt

Bara vandra igenom denna kyliga väg