i 3:an sitter jag
nöjd, på väg hem
solen skiner sådär glatt på Drottningatan,
en tisdagsförmiddag
och Bibban
ligger där som ett slott av
löften

ja jag är glad
fri
odjup.
helt nollställd
tom som en liten bimbo
och tacksam för
tomheten

tacksam att slippa mörkret
som kommer
med substansen

tacka vet jag ljuset som kommer
med ytan

och där står en man gränsle över cykel
med en mobil i handen
ryckig
med ryggen mot mig

jag vet
instinktivt
att det är du.

pundig måste du vara
när du törs stå mitt i folkvimlet
mitt på dagen
och rycka

har inte sett dig på ett halvår.

och jag då.
Som ringde förtvivlat till hotellrummet i Thailand förra februari
ringde och grät
vädjade
please let me speak to my brother
isklumpen i magen
som förvandlades till sorg
och sedan... Blankt

avstängd.

jag vill inte att du vänder dig om.
jag vill stanna kvar i ytan
i solen

slippa se min bror nära botten.

Orkar inte. Det är lättare att stänga av.
Låtsas att du inte finns.
så nu gör jag det...

Så fort spårvagnen stannat
vid min hållplats har jag återgått till

att häpna över min förmåga till yta.