Jag stänger dig ute, stänger av
analyserar, distanserar
regredierar

till

tillbaka

till

Mitt outvecklade jag
avskärmat isolerat
i en diamanthård kokong
av stelnade känslor
betong
och vrakspillror av ett bortslösat liv

Jag stöter bort dig, fräser, slår
inte för att du är du
men jag är ändå jag
och kan inte undvika mig själv
det är tillräckligt med människor
att tvingas stå ut med härinne


Och du kan invända att överbryggandet av avstånd,
den sociala transcendensen
kan skapa mening
men jag ser bara distanserna
diskrepanserna
de förlorade chanserna

Smärtan, saknaden, förtvivlan,

t o m

t o m

t o m - h e t e n

kan kanske uthärdas

Men inte äcklet i dina ögon
när du inser vad jag verkligen är
det är för mycket
det orkar jag inte
det vänder jag mig ifrån

och
stänger dig ute, stänger av


för att leva
miserabelt, eländigt
ynkligt, fegt
men ändå leva
ett tag till