Efter en ytterst ovetenskaplig diskussion om gener och arvsmassa med en kollega kan man konstatera: Vi människor kan få dras med konsekvenserna av släkternas äventyr i sänghalmen i århundraden. Stora näsor, astma, leverfläckar, stirrande ögon eller alkoholism. Det mesta kan skyllas på generna och de stackars förfäderna. Särskilt när miljöteorin inte räcker till.

Min vän hävdade att männen i hans släkt på pappans sida hade supit 300 år tillbaka i tiden. Med all sannolikhet någon typ av bokstavsbarn hela högen. Det slog aldrig fel. Någon annan flikade in att hennes mors släkt hade specifika Nilsson-ögon (genomskinliga och allmänt läskiga) och att detta släktdrag hängt med sedan hedenhös tid. En tredje berättade om någon läskig variant av en genetiskt ärvd sjukdom som spökat sig igenom släktleden gud vet hur länge.

Personligen önskar jag att någon hade utrustat mig med Svensson-genen. Svensson-genen präglas av trygghet och stabilitet, ingen benägenhet för impulser och risktaganden samt en strävan efter fortplantning med en och samma hane (helst i en villa). I stället går jag nu och oroar mig för att min dotter ska bära den inom min släkt så beryktade ”tattargenen”. Den som det tog mig ett kvarts sekel att förstå mig på och hantera.

Via ett hiskligt meanderlopp och några fallgropar senare är livet relativt Svensson-godkänt. Trots dotterns ringa ålder har jag ändå idéer om hur mina egna misstag inte ska gå i repris. Till exempel hur den oroliga resandesjälen bör hanteras eller hur humöret kommer bli. För att inte tala om impulskontroll eller hur en allmän struktur ska uppnås här i livet. Därtill hoppas jag på att miljöteorin håller jävligt bra.

Ockult oroad har man alltså blivit av berättelserna om emigranter och rebeller, människor som inte kunde behålla ett arbete längre än en månad. Som flackade hit och dit, fysiskt och i tanken. Som aldrig kom till ro. Kvinnor som inte klarade av moderskapet och drog iväg med äventyrsmakare för att sedan hoppa i sjön efter insikten om att livet ändå är ett helvete. Alla dessa underbara men ändå fullständigt galna och känslostyrda individer är en del av mig och min avkomma. Om nu den ovetenskapliga lunchrastteorin håller.

Oavsett vad som stämmer eller vad som bara är inbillning ligger det en stor beundran i botten. Och en längtan efter det där okontrollerade känsloruset som latent vilar i kroppen. Ibland funderar jag på hur stor del av min ursprungsperson som eliminerats av ren rädsla för att den skulle förintat mig? Särskilt i dagens specialdesignade samhälle.

Och tankarna går osökt till alla människor där ute som går omkring och brottas med en kemisk cocktail. Som ägde rum någonstans, någon gång, på något sätt i vårt gäckande universum.