Klockan är över 12, men jag kan inte sova. Jag tänker på bäcken! Om två veckor är jag där igen.
I snart 20 år har jag fiskat där ett dygn per sommar. Förra sommaren kommer jag aldrig att glömma. Då var det otroligt hur den lilla mörka bäcken lämnade ifrån sig fisk.
Bäcken ligger inte i mitt barndoms och livs Lappland, som jag också besöker varje sommar. Nej den ligger långt söderut i landet, nära Vättern.
Första gången jag såg den trodde jag den var ett dike genom trädgården där jag satt och drack kaffe efter en härlig middag. Men när värdfolket berättade att det fanns "prickiga" fiskar i "diket" väcktes min nyfikenhet och den har inte blivit stillad ännu.
Förra sommaren var det högtidligt i trädgården. En pojke jag känt sedan han var så liten att han dreglade av skratt när jag hissade honom i luften, fyllde 20 år. Hela släkten var där, det hurrades och presenter gavs i mängd. Allt var mycket trevligt, men när kunde jag börja fiska?
Efter en timme sade jag till min fru - visst har jag varit duktig nu, inte sagt ett ord om fiske på flera timmar. - Jag är helt förbluffad, svarade hon, - du har hållit dig i exakt 55 minuter sedan vi ställde upp husvagnen. Gå och meta nu!
Det var andra sommaren vi hade Anders med oss på semesterresan. Det berodde på en av våra flickor att det blivit så. Anders är en perfekt fiskekompis
för mig. Sedan vi diskuterat taktik några minuter skiljs vi åt och fiskar var för sig. Jag fiskade helst ensam redan när jag började meta som helt liten.
Den här gången gjorde jag premiärkastet i höljan ovanför kvarnen medan Anders stod kvar och tittade på. Det är jag glad för. Masken sjönk ned i det mörka vattnet och åkte med strömmen två meter. Sedan stannade linan utan
ryck. Det brukar gå till på det sättet i den smala lugnflytande bäcken. Inga våldsamma ryck som av enhektos "stenbitar" i Stalon. Jag drog till för att i ett svep fästa kroken och snabbt få upp öringen ur det vegetationsrika vattnet.
Rullen gnällde till när lina drogs ut med rasande fart. Vad var detta? Bäckrekordet på 7,5 hg var i fara, det var säkert! Fisken kom inte långt. Efter 15 meter vände den för kvarndammen och rusade emot mig i samma tempo. Den passerade och gick upp till ytan och piskade vattnet till skum. Vilken fisk!
- Har du någon håv, ropade Anders. - Vi skulle ha behövt huggkroken, ropade jag tillbaka. Efter en stunds hård press med mitt fyrametersspö tröttnade den enorma fisken och jag fick den intill den sumpiga stranden. Anders ställde sig på alla fyra och försökte ta regnbågen, vi såg den violetta randen, med handen. Allt han fick var en rejäl vattenkaskad i ansiktet. Efter flera misslyckade försök fick Anders tag tvärsöver fisken och vräkte upp den på land. Där grep jag den över den breda nacken och lyfte den längre från bäckkanten. - Vilken fisk, flera kilo, det är ju otroligt! skrek vi i mun på varandra. - Tack för att du tog upp den, det gjorde du bra! Jag tog Anders i hand, sedan klappade jag om honom. Jag var alldeles yr och Anders var också helt omtumlad. Femtio meter bort drack folk kaffe och tog mer tårta. De visste ingenting! Med fisken i ett fast grepp över nacken gick jag förbi den gamla kvarnen, igenom häcken och ut på gräsmattan. - Titta här, vilken jättefisk!ropade jag. - Jasså, har du börjat meta nu, sa någon. - Ja den var ju fin, men nog har du väl fått sådana förut, sa min frus systers man, som är helt ointresserad av fiske fastän han har levt större delen av sitt liv i huset vid bäcken. -Är du galen, ropade jag,- den här fisken är ju fem gånger större än någon jag fått här förut! Ta hit vågen någon, fort! Vågen stannade på 2,5 kg.
Regnbåge på 2,5 kg i den bäcken! Min rekordöring från Älvkarleby vägde 2,7 kg. Anders var blek. - Om jag hade slängt ut först kanske jag hade fått den, sa han. - Det hade du säkert, men rent moraliskt tycker jag att det här var rättvist, svarade jag. - Jag har ju fiskar här i 18 år och du bara en gång förut.
- Jag ska ta en likadan, sa han sammanbitet, - det kan inte bara vara en stor fisk i bäcken. - Jag hoppas du gör det, sa jag och menade det verkligen, men trodde inte på fler underverk.
Efter fotografering med flera kameror och en kopp kaffe för nerverna återvände vi till vårt förtrollade fiskevatten. När Anders och jag träffades efter ca tre timmar på varsitt håll visade jag honom en regnbåge på 1,8 kg. Han tog fram en fin öring på halvkilot. - Den var fin, sa jag. - Och så fick jag den här också, sa han och tog fram en enormt tjock regnbåge som han lyckats få ned i sin fiskeväska. Den var kortare än min på 2.5 kg, men vägde 2,9 kg. Vi fick andra fiskar också i den normala 2-3 hektosklassen. Öring och regnbåge i lika proportioner.
När alla lagt sig för natten sa Anders - Jag ställer klockan på halv fyra. - Gör du det, sa jag - men jag sover nog ut i morgon, jag är belåten. Halv fyra ringde klockan. Jag var vaken sedan klockan tre. Anders smög upp, fikade lite och gick ut till fisken. När han gick ut klev jag upp. Efter tio minuter fiskade jag mig nedströms bäcken. Turen var med oss även den nya dagen.
Slutresultatet: många "normala" fiskar och så Anders regnbågar på 2,3 och 2,9 kg och mina på 1,8, 2,5, 2,6 och 2,8 kg.
Om två veckor skall jag åter till min fantastiska lilla bäck. Hur mycket väger en regnbåge idag som vägde närmare 3 kg för ett år sedan? Står det en sådan fisk och väntar på mig i höljan ovanför kvarnen?