Jag besökte en stad med onda minnen. Jag besökte
mina vänner men var ändå ensam. Jag besökte min
kvinna men Hon såg mig inte längre. Jag besökte min
vän i vars händer jag kunnat lägga mitt liv,
inte heller Han såg min sorg.
Jag sökte förlusta mig men intet var
mig mer bedrägligt än människors ord och blickar.
Jag sökte berusa mig men det var som att berusa
en klippa.


Jag sade: Mina vänner jag älskar Er båda, känn
ingen skuld.
Jag sade inte: Hjälp mig i min sorg ty den äter mitt
hjärta likt maskar äter den dödes kropp.

Jag sade: Min vän, jag äger inte längre någon vrede,
låt oss aldrig svika vår vänskap.
Jag sade inte: Du har skadat oss båda, min själ
är som löv i en höststorm.

Jag sade: Kvinna, Du har en plats i mitt hjärta,
inför dig kan jag bara älska.
Jag sade inte: Kvinna kom tillbaka, ty bara Din
kärlek kan hela min kropp och mitt
hjärta i vars kamrar tomheten fräter.

Jag sade: Jag har funnit någon att älska.
Jag sade inte: Hon ser mig inte, för det att hennes
hjärta inte berörs av mina brännande
blickar.

Jag sade: Jag har helat mig, jag är stark som en
retad oxe.
Jag sade inte: Jag längtar efter kärlek, såsom fisken
längtar efter havet då den en gång
sköljts upp på stranden.

Jag sade: Jag skall göra en resa, min själ fröjdas
inför äventyret.
Jag sade inte: Jag känner ingen fröjd, ty jag reser
från intet och kommer tillbaka till
intet.

Jag sade: Jag minns en tid av ljus och lycka.
Jag sade inte: Ett enda minne känner jag och det
bränner mitt blod likt dödligt gift.

Jag sade: Kvällen har kommit, det är tid för mig
att resa hem.
Jag sade inte: Jag är lika hemlös som ett barn i en
öken.

Jag sade intet.