Jag älskade verkligen min lilla mamma. Men så sa aldrig pojkar till sin mamma på den tiden. Mamma hade inte många smycken men hon hade ett halsband som hon var både glad och stolt över. Det gnistrade om de diamantliknande stenarna som var inbäddade i silverliknande metall. Kanske var det silver, men jag tror inte det. Halsbandet var inlämnat till guldsmeden för reparation.
När jag hämtade det var jag på väg för att träna inför skolans skidtävling nästa dag. Halsbandet stoppade jag i fickan och åkte skidor ut ur samhället till
2,5 kilometersspåret. Det gick rätt bra att åka och jag körde för fullt ett varv.
Inför andra varvet stack jag handen i fickan för att kontrollera att halsbandet låg där. Halsbandet var borta! Vad skulle mamma säga? Hon skulle inte skälla så mycket men bli jätteledsen. Jag såg hennes sorgsna ögon framför mig. Hur skulle jag hitta halsbandet i den vita snön? Med tårar i ögonen började jag sakta åka andra varvet. Ögonen svepte till höger och vänster över skidspåret.
Bara vitkornig snö var jag än såg. - Gode Gud, hjälp mig hitta halsbandet.
Hittar jag det så skall jag verkligen tro att du finns. Det löftet gav jag medan jag sökte vidare. Efter halva varvet såg jag gnistrande stenar blänka strax intill skidspåret.