Jag betraktade den lena ytan, förde den mot kinden, kände stenens struktur. Med varsam hand smekte jag den stilla och då min blick mjuknade öppnade den sig.

Den förtäljde vägen från gruvan där den varit fördold, beskyddad, omhuldad och vidare vid brytningen miste den tryggheten ... tillhörigheten ... närheten. Sedan fördes den bort att krossas, brytas sönder, förlora sin identitet.

En mjuk hand plockade upp och lät den göra sju hopp. På det åttonde sjönk den till botten och slipades i sjuttio år mot sand, korall, sten.

En mörk natt då havet vredgades kastade en rasande våg upp den på stranden. Solen var skrämmande och sedan njutbar. Sanden varm. Vågade dyningar hälsade på, smekte, tvättade - allt medan de viskade välkända visor.

Stenen sa: Min resa har varit våldsam ... svår ... smärtsam ... men just idag ... i din varma hand ... är jag tacksam för det skedda ... ty det har format mig till den ... du njuter ... att känna mot din hud.