När jag var kanske fem utsattes jag för ett övergrepp. Men det är inte det det här handlar om. Under min uppväxt gjorde jag en del handlingar vars ursprung delvis går att finna i det övergreppet. Men det är inte det det här handlar om. Det här handlar om att 5 -6 % av kvinnor utsätts för sexuella övergrepp innan vuxen ålder. Det här handlar om att 1- 3 %av män utsätts för sexuella övergrepp innan vuxen ålder. (siffror enligt socialstyrelsens undersökning)

Och jag tror på fullaste allvar att det finns ett stort mörkertal. Sen jag började berätta om min egen historia märker jag att rätt många i min omgivning börjar berätta. Det är en äcklig farbror som bodde granne, det är en morfar eller en äldre lekkamrat. Så visst fan förekommer övergrepp. Sexuella övergrepp där förövaren utnyttjar sin maktposition till att tillfredsställa sitt egna behov eller infall. Och att blunda för det här eller inbilla sig att det bara är främmande män i skåpbilar som rövar bort barn är att svika de här 5-6%en, de här 1-3%en.

Och visst finns det en peddolobby, mer eller mindre organiserad. Visst sitter det vidriga as på maktpositioner inom media eller politik eller juridik och styr så gott de kan efter egen agenda. Och visst har jag stunder då jag skulle kunna tänka mig att köpa en ak5a på svarta marknaden för att försöka få med mig om så bara en enda av dem.

Men. Jag tror inte att uthängning av dömda sexualbrottslingar leder någon vettig vart. Jag vill inte veta. Och jag vill tro på att om vi anser att ett brott bara är värt ett års fängelse att vi då efter att det året har gått anser att straffet är uttjänat. Att personen nu har chansen att göra om och göra rätt. Och att all den terapi-tid som läggs på förövaren också läggs på offret. Om vi har någon slags nollvison om det här vidriga brottet så är inte lösningen att brännmärka de som redan dömts. Vi måste hitta de som fortfarande går fria.