Vad ska jag skriva om när vodkan skryter om sin dammsamling o jag har aldrig tagit ett halsbloss, inte ens spelat på hästar eller rullat en egen cigarett? Jag spelade en gång på Joker , tror det var -97 och det var ofantliga mängder pengar i potten, men ingen vann.

Vad har jag att gråta över, när jag aldrig sett min far onykter, aldrig blev slagen och bara tidvis fick genomgå chockterapi? Likväl var jag klassens fån och skolkorridorens mest utnötta möbel, ett UFO ingen såg någon framtid i.

Vad ska jag skriva om när jag aldrig knullat ett rövhål, än mindre blekt mitt eget, aldrig varit med i en porrfilm eller blivit hög på kamelskit? Jag våldtog aldrig den där stupfulla flickan i badrummet, någonstans i vimlet nittonhundraåttiotre. Det fanns aldrig i min uppfattninsgvärld, hur B jag än blev.

Vad har jag att yttra om när mitt liv platsar hos Roy Andersson och jag tycker det rockar som mest till kryptiska kommandon när triljoner elektroner firar ping pong fest på min skärm? Det var femton år sen jag sist undrade om jag hade råd.

Varför ska jag skrika ut någon ångest när jag äter nutidsdrömmar till fryst falukorv i tupperwareförpackning, skiter ut en inbillad förväntan på Systemet o funderar över en trehundrakronors DVD hos Clas Ohlson?

Vad ska jag skriva om, när kalsonger är mitt klädkontos största investering, när kronofogden inte vet vem fan jag är och jag har aldrig ens har sett World of Warcraft? Nä, jag köpte ingen DVD, finrummets tapet är ifrån åttitre. Och nä, jag har aldrig varit i Algarve, än mindre i Phuket.

Vem är jag att sjunga mina ord, när mina dagar är en statististisk medelväg, när fredagseftermiddagen aldrig blir mer än två centiliter jäger och mina värsta år hade varit socialstyrelsens mest vågade mittuppslag?

Min gestalt är rebellens mest tacksamma svenssonsmardröm, den är Aftonbladets mörkaste procent. Det är biologiska klockor synkade på sekunden med en dansande verklighet, det är magknorr på fiber och det är penselföring utan knappar och dioder. Det är regelbundna smärtor när ren metall gungar över min spända kropp. It´s a pure living, as it should be. Jag vill hata det, men naturen ligger på plus och odlar blommor i min bröstkorg. Så, jag gissar att jag ska vara nöjd och fortsätta låta barskåpet vara tempelplatsen för livets sista suck.