- Jag får beklaga mitt klara språk, sa hyllvärmare Bengtsén till fröken Olaus efter en svada svavelosande ord hamrats ifrån hans mun och ut i den klara morgonluften. Tilltaget kunde vara förståeligt då hans byxben är väl bevattnat av en icke eftertänksam hund som helt reagerat på instinkt av pur morgontrötthet efter ännu en natts dålig sömn. De mörka ringarna syntes dock inte under en frodig päls, men i hans tankar flög både bannor och frågor kring hans tokiga matte som envisades med att piska sin granne genom hela natten med kvarterets mest ljudalstrande flogger. Det vätta byxbenet, väl impregnerat av urinämnen, lockade till sig närliggande insekter som i sitt sökande efter morgonens frukostbuffé äntligen hittade områdets bästa uppköp, intet ont anande den skalbaggsforskande docent som med en färgglad PhD i ekoxars färgpigment snabbt drogs till samma plats för att observera, kategorisera och notera. Hunden började dock morra, ty docenten var tillika mattes granne.