Jag är så mycket mer än ett kryss i en matris, viskade den orangeklädda fången till sin belackande väktare när de i en stekhet grusgång inramad av taggtrådsstaket skapade en smått obeslutsam rök av damm vilket gav en antydan om ett vindstilla väder. Himlen var tillika lika klarblå som väktarens ögon när de tillsammans drogs till ett obemärkt skjul i utkanten av det fängelse för intenationella krigförande individer som låg placerat i det vita fält där satelliterna aldrig sökte, någonstans där vägarna hade berövats sina namn. Han tänkte på sin fru och sina barn och varje ögonblick brändes fast i hans minne när han slets längs gången av den så målinriktade väktaren, ty han var övertygad om att hans sista stund nu var kommen, den stund som närd av ångest växt i honom under de år han fått långsamt ruttna på denna plats, tillsammans med frågan om det egentligen fanns någon i världen som kom ihåg honom eller om han helt enkelt inte längre fanns. Väktaren log dock och hade helt andra planer.