Dropparna brände mot hans hud och det var svårt att inte spricka ut i en grimas när han blickade mot himlen och undrade vad som föranledde detta avbrott i ett annars så rytmiskt väderkaos. Känn på mitt hjärta, viskade kvinnan bredvid honom då hon fullt övertygad om att guds vrede till slut nått världens folk, blixtsnabbt skalade ner det viktiga i livet under sin sista stund till det mest väsentliga samt det mest tillgängliga, en mans tillfälliga kärlek. Lika flyktigt som en grodas kväkande, lika trovärdigt som ett försäkringskontrakt, men ack så värmande när ensamheten slog spikar i huden. Den grupp människor som blev måltavla för dessa frätande droppar på en välstädad trottoar hade var och sin egen olyckssaliga teori, dock långt ifrån den verklighet som den svärande terroristen erfarit tvåtusentrehundrafemtioåtta meter längre upp när hans väl uttänkta plan om människans undergång gått upp i fadd och nedrig rök när påsen med saltpeter på hans mage sprack.