- Okej, nu kan vi se på dina värden här. Hon skjuter sig själv lite åt vänster så att dataskärmen framträder. Där, svart på vitt, är jag kvantifierad.

Längd: 194,5 cm
Kroppsvikt: 94,2 kg
Kroppsfett %: 18,6%
BMI: 25
midjemått: 103 cm
höftmått: 102 cm
höger öra: normal hörsel
vänster öra: normal hörsel
puls: 64 slag/minut
Blodtryck: 136/92 mmHG

Jaha. Utom ”normal hörsel” säger det mig inget. Sköterskan märker min tystnad och ser sig tvungen att förklara, försöka klä siffrorna i ord.

- Ja, det mesta ser ju normalt ut då. Ja, BMI, där ligger du precis i gränsområdet. Men det är inget. BMI tror vi inte så mycket på nuförtiden, det är ganska ifrågasatt. Vi har det med för att det är så känt, många vill ändå ha det. Kroppsfettsprocenten är mer talande.
- Okej, säger jag. Jag undrar vad hon säger ifall siffrorna är de omvända, med kroppsfettsprocent i överkant men BMI stadigt i mitten. Men sånt kanske inte händer.
- Blodtrycket, där är undertrycket lite högt. Gränserna är 140/90, så där ligger du lite över. Men det kan bero på vad som helst, på att du druckit kaffe innan eller varit stressad. Det är absolut inget att oroa sig för.

Jag förstår hennes behov att lugna mig, säkert gör hon dessa undersökningar på många som blir lätt neurotiska bara av miljön. Så hon normaliserar mina redan rätt normala resultat, mina typiskt ointressanta ilandsproblematiska standardresultat. Om jag ändå hade något extremvärde någonstans, något som utmärker mig, skiljer mig från den oformliga grå massan. Men så är det inte. Här finns ingenting anmärkningsvärt, inte ens i mitt blod.

- Men det är alltid bra att kolla på nästa besök hos husläkaren eller så finns det hjälp på Apoteket.

Jag överväger ett ögonblick att säga att jag inte kommer att kolla det, att jag inte kommer att besöka husläkaren eller Apoteket, men jag avstår. Det här är inte ett samtal. Det är bara information, som ålagts henne att delge. Jag nickar och mumlar något vagt bekräftande, så att hon ska förstå att jag har uppfattat rätt.

- Då är det bara blodprovet kvar. Tycker du det är obehagligt att bli stucken med nål?
- Det tillhör väl inte mina favoritsysselsättningar.
Hon ler över putslustigheten.
- Nejvisst, men är det så att du kan bli yr eller så?
- Jag har inte märkt av något tidigare.
- Okej, då kör vi!

Jag lutar mig tillbaka, vänder bort blicken när hon sticker in nålen i mina autobahnvener (sköterskans kommentar), som lyser tydligt från armvecket. Jag tittar när jag hör ljudet av mitt blod strila ner i en av de genomskinliga plastbehållarna. Det är en del av mig som rinner ut där. Det ser ut som rödvin, kluckar och skummar ungefär som rödvin, men är något mer brunaktigt i färgen.

När behållaren är fylld byter sköterskan snabbt ut den mot en av de tomma som står på arbetsbänken. Där står en hel radda med plaströr som ska fyllas av mig. Bra. Då fyller jag något i alla fall.

- Jag vet att det ser mycket ut. Men ta det lugnt. Jag nickar till svar.

Det känns lätt och skönt att mitt blod rinner ut som det gör. Allteftersom behållarna fylls blir jag mer bekväm. Det ständiga strilandet och kluckandet är lugnande, vyssjande. Jag skulle kunna sitta här och fylla ett helt fat. För att få ut alla droppar måste de klämma på hela mig, pressa ut det sista ordentligt. Jag ler lite.

- Mår du bra?
- Javisst, ingen fara.
- Du såg lite trött ut bara.
- Jag var trött redan innan.

Hon nickar och fortsätter. Den sista behållaren är fylld. Hon stoppar blodflödet, stänger igen mig. Hon rör vid mig snabbt, professionellt, kliniskt, effektivt. Så borde all beröring vara. Avskalad på känslor, bara informativ och procedurell.

Undersökningen är klar. Jag har lämnat allt jag är här för att lämna. Sköterskan vill dock försäkra mig om att min integritet är skyddad.

- Dina personliga uppgifter kommer att hamna i en databas och resultaten av undersökningen hamnar i en annan. Det är bara den andra som forskarna kommer att ha tillgång till, så ingen kan koppla ihop dig med dina resultat utom du själv.

Nej, vill jag protestera. Koppla ihop dem, det är OK. Jag har ändå ingen integritet att försvara, jag kan lika gärna tjänstgöra som fallstudie. Ni får gärna projicera all information sammanställd på era dataskärmar. Forskarna kan stirra fundersamt och konstatera att det syns ju inte utanpå vilket missfoster han är, det är viktigt att lägga märke till. Hur ska vi hantera såna som han? Kanske särskilda märken som de kan ha på sig så att alla ser vad de egentligen är och vet att det inte är någon idé att försöka? Det skulle bespara oss alla en massa onödigt lidande.

Men jag förblir tyst.

- Ja, då kommer du att få resultaten av blodanalysen på din sida om någon vecka. Om det bara inte är några extrema värden, då skickar vi ett brev också. Sen kommer du att bli ombedd att uppdatera din info varje år, och var femte år blir du kallad till en ny sån här undersökning.

Jag nickar. Det är ändå någon som kommer att undra hur jag mår. En gång om året, lite mer var femte år. En perfekt avpassad opersonlig omsorg. Och så får jag dessutom fylla någon funktion, även om det bara är som några värden i en databas. Värden som någon kan ta fram och konstatera att det är typ normalvärden för den åldersgruppen, könsgruppen, klassgruppen.

Jag lämnar undersökningsstationen. Vad ska jag göra nu? Gå hem och ta en dubbel whisky. Äta stora mängder fett, salt och socker. Kanske börja snusa igen. Eller röka, det har jag aldrig gjort egentligen.

Kanske kan jag någon gång få ett brev.