Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

allt du var för mig

Det var flera månader sedan jag tänkte på dig nu.
Vi svor att vi aldrig skulle glömma.
Men sekunder blir till minuter blir till timmar blir till dagar blir till veckor blir till månader blir till år och till sist tynar våra löften bort, som en utandning i kallaste decemberluft. Kvar blir bara spöket efter ett minne. Som en känsla av hågkomst fast du inte längre kan minnas vad det är du kommer ihåg.
Vi som svor att vi aldrig skulle glömma. För hur skulle vi någonsin kunna? Tanken slog oss aldrig att sjutton tar slut, precis som sexton gjorde året innan.

Sommaren vi träffades tillhörde oss och ett par slitna Converse. Jag minns natten vi träffades som väldigt varm. Dansgolvet smälte under mina fötter och taket hängde lågt över mitt huvud. Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet men den kvällen existerade den i alla fall. För där var du. Och med ens blev det uppenbart. När du dansade närmare visste jag. Det är detta jag har väntat på i hela mitt liv.
På morgonen vaknade jag med minnet av en kyss som brände på mina läppar och ett ord tatuerat på insidan av underarmen. sputnik. Som ett telefonnummer jag aldrig ska glömma.

Vi skapade vårt eget universum, vår egen planet, vår egen nation och vår egen huvudstad med vår säng som gemensam metropol. Vi fyllde all vår vakna tid med timslånga kyssar och oavbrutet sex. När jag mötte ditt leende blev resten av världen svartvit. Trottoarerna krympte och hade plötsligt bara plats för två personer. Allt detta och oändligt många andra klyschor ägnade vi oss åt. Vår kärlek sammanfattades i en enda mening som vi viskade till varandra varje natt innan sömnen tog vid.

vi

är

kosmos

Du kommer väl aldrig att glömma mig?
Såklart inte.
Lovar du?
Såklart.

Nej, jag skulle aldrig glömma. Hur kunde glömma ens vara ett alternativ? Dina sömntunga andetag mot min rygg, smilgropen i din ena mungipa, hur våra läppar passade ihop som mjukglass och lakritsströssel. Dina tänder som bet i min bröstvårta, hur du tog hand om mig när jag var sjuk, vad som fick dig att komma. Hur din hud smakade, hur de små fjunen i din nacke kändes mot min tunga, hur snäll du var mot min lillasyster. Det var vi två. Alltid. För evigt. Jag behövde inte ett jordklot som snurrade längre. Jag hade hittat en person som jag ville stå stilla med.

Och sedan?
Vi som alltid skulle vara vi. Som små barn. Naiva. Ett sjutton som aldrig fick bli arton. En rädsla och ett tvivel som började gro. Inom dig. Inom mig. En rädsla för förändring, ett tvivel på oss. Räcker vi? Är detta tillräckligt?
Den är så skör, kärleken. Som ett vitrinskåp som man inte får gå för nära. Som ett korthus man inte får andas på. Älskar du mig tillräckligt mycket för att kunna hantera min galenskap?

Allting faller. Saker tar slut. Förhållanden spricker. Vitrinskåp skallrar. Korthus rasar.
Min förvåning när jag upptäcker att jag. har. inget. mer. att. säga.
Orden är slut. Vi har redan sagt dem alla.

Det är svårt att förklara för en person som aldrig har gjort slut med någon. Gråten som skakar en, tårarna som väller fram. En fysisk smärta. Som att få lungorna punkterade fast ännu mer. Som att gå av på mitten och lite till. Tomheten som tar vid där tårarna slutar. Bitterheten. Besvikelsen. Men mest av allt saknaden. Att inte längre känna värmen från en annan person bredvid i sängen. Att vänta förgäves på ett godnattsamtal. Att inte veta varifrån nästa orgasm kommer. Ingen som ler med glittrande ögon och viskar jag älskar dig. Inget hej älskling. Men. Framför allt. Vetskapen om att

vi

finns

inte

längre

(Hur skulle någon kunna förstå?
Det finns ingen i världen som vet vad jag går genom nu.
Förutom Jens Lekman. Och hans stråkar. Möjligtvis.)

Men. Även den som gjort slut och gått gråtandes hem i regnet (alltid i regnet) måste erkänna. Tiden läker alla sår. Och snart kom till och med den dagen då jag kunde lyssna på The Dress Looks Nice On You igen. Och jag kände snarare en sorts värme. Inte ensamhet. Inga tårar. En värme över att det fanns en tid när jag var din och du var min och det var vi två och det var så det skulle vara.
Trots att det nu var flera månader sedan jag tänkte på dig så är den där. Värmen. Tacksamheten. Över att det fanns någon som älskade mig en stund.
Och om ett par månader kanske jag tänker på dig igen.




Fri vers av gnupung
Läst 817 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2011-01-24 18:02



Bookmark and Share


  Nasruddin
De va som fan!
Hade du skrivit mindre bra
kunde jag trott att du va ja.
Bokmärks för självterapi!
2014-03-10

  hets
gråter typ. har kommenterat den här innan men alltså slutet.
2012-01-14

  julia.s
herregud
aj
och
åh.
2011-09-22

  storm
tappar andan, totalt. Så.. bra.
2011-09-21

  papperstrana
Åh herregud vad bra
2011-07-29

  mirrorball
nu har jag ägnat den senaste timmen åt att hetsläsa alla dina texter. du är helt fantastiskt underbart skitbegåvad. så jävla grym. ville nog bara säga det.
2011-07-11

  volaille
fy fan vad bra rent ut sagt !
2011-07-05

    Silverstjärna
Fy, åh! Vet inte vad jag ska säga. Sättet du formulerar dig på är sagolikt. Du är bra.
2011-06-26

  hets
mitt hjärta avlider lite just nu
2011-05-16

    eventualiteter
Det här är nog det finaste du skrivit på länge, Emy.
2011-01-24
  > Nästa text
< Föregående

gnupung