Det kommer smygande.
Först om natten, du blir till en slingrande orm i våta lakan.
Sen om dagen, du får något vilt i din blick, något ryckigt i dina rörelser.
Nu kommer klumpen i magen, i bröstet, spänningen vid tinningen.
Du ser dina nära och kära som vore de sluga, manipulativa, mörkerbestar vars enda egentliga mål är att såra dig, svika dig, ställa dig helt ensam i ett oväder där regndropparna fryser din själva essense till is och bränner hela din existens till glödgande kol.
Du slåss för ditt liv, med ord, skrivna ord.
Du slår i blindo, livrädd, desperat, i fullständig panik.
Sen faller du utmattad ihop som en hög smutstvätt.
Och ser ödeläggelsen dina utrbrott skapat.
Du ser dina nära och kära, utan några dolda agendor, utan illvilja.
Du ser dem på avstånd.

Det kommer smygande.
När det är över har du själv skapat din största rädsla.
Några tappra, goda människor stannar kvar vid din sida, denna gång.
Men det kommer komma smygande igen.
Och igen.