När du träffade mig den där gången, såg du min slumrande eld inombords och du kände hur jag kunde bli något fantastiskt underbart med tiden.
Du föll för mig.
Sen föll jag. Rakt in i det mörker som förföljer mig.

Jag hittade tillslut den där slumrande elden djupt inom mig och jag tog mig upp på skakiga ben, ett steg i taget med det där fantastiskt underbara äntligen som en viskande sång.
Men ditt hjärta är trött. Alla år av hopp har blivit till en klump av smält metall.
Kan du orka våga känna för mig igen?
Kommer du någonsin höra "sången om dig och mig" igen?