I en glänta med morgonsolen som observatör,
Med hela världen omkring som åskådare,
Spirar allt liv i evigheten.

Euforins hemvist, född ur denna naturs förtrollande glans,
Världens ljus återspeglas genom de klara himlavalv,
Som sträcker sig i eoner ovan oss.

Världens öga vakar åter igen,
Igenom den kyliga morgonens milt blåa slöja.
Morgondisen och det fallande regnet,
Fragmenterar alla himlens färger i din iris.

Jag ser det stigande ljuset i dina ögon,
Det, som skiner över den fjärran soluppgången,
Drömskt, briljerande, svävande.