Jag sitter här stilla i natten,
så tyst att jag kan höra mitt hjärta slå,
så maktlöst ensam, gång efter gång,
så plågad av att se dig gå.

Man rår inte för att tårar rinner av bitterhet,
när krafter påverkar och förgiftar,
när man ohörd skriker ut sin ångest,
när man fasar för nästa dags morgon.

Jag griper efter halmstrån,
så längesen jag kände fast grund,
och den malström som tycks vara mitt öde,
gav mig en chans att vila min sargade själ.

Men jag skall gråta ut min förtvivlan,
söka skydd och styrka i mig själv,
slå världen med häpnad,
och gå vidare.