Lyckan kan gömmas i bokstävers makt,
ibland bokstavens alla krumbukter.
I vindlingar nå'nstan i stavfötters trakt
finns lyckoskördarnas frukter.
Ett ord på en lapp som nå'n skrivit ner.
Bläcket som torkat har blivit mer
än pappersytan det skyler.
Finns lyckan som små molekyler?

Vad var det för ord? Var det långt eller kort?
Var det väl eller illa skrivet?
Vad bryr jag mig om vad det är för nå'n sort,
när lyckoordet är givet.
Jag håller en ordlapp som ljuvaste skatt.
Lyckokänslor jag känner för att
symboliska omtanksatomer
ger livet dess livslustaromer.

Om lyckan kan finnas i uppskriven text,
så har den en kemisk betäckning,
och kan också finnas i sten och i växt
en logisk slutsatsutsträckning.
Lyckan kan rymmas i minsta proton.
Är mindre än nålen som hamnat bland strån,
men hittad så blir den det största.
Är en bar där man aldrig ska törsta.

Jag hörde nå'n säga att allting är färg.
Att färgkvarkar bygger partiklar.
Blandade färger blir gråaste berg
i vetenskapens artiklar.
Är lyckan måhända den rödaste kvark,
som med andra färgkvarkar bildar en stark
kraft, den som lyckan förgyller,
och färgkvarkar tomheten fyller?

Min tanke förs åter till ord och dess makt.
Tillbaka från kvarkarnas världar.
Lyckan står ståtlig i skönaste prakt,
då bland ordlek och dikter jag färdar.
Så hittar jag ordet som passar exakt.
Precis såsom biten i pusslet man lagt,
och då känner jag åter en lycka,
som när biten i pusslet man trycka.

Då inser jag plötsligt vad o-lycka är.
En sorg över något man saknar.
Det är alla bitar, som inte är där
och drömmar man glömt när man vaknar.
Alla färger och bitar man tappat nånstans.
Alla vänner och männskor som en gång där fanns.
Alla dagar som livskärlet tömde.
Alla dagar som gått, som du glömde.