Vi var 8-9 småpojkar som sprang uppför Hemberget efter en stenig stig som slingrade sig fram mellan stora stenblock och knotiga tallar.
Jag låg alltid bland de främsta och minns fortfarande den sköna känslan när jag utan ansträngning sprang upp mot vår koja.
Kojan låg på en klippavsats 20 meter ovanför den steniga marken. För att komma till kojan måste vi klättra ned från klipporna ovanför. En tall växte upp från kojans klippa, hur det nu gått till. Det fanns förstås lite jord i skrevan där rötterna gick ned. Tallen fungerade som en naturlig stege och jag minns den friska doften av kåda när jag klättrade ned mellan de solvarma grenarna.
När alla var vid kojan gjorde vi upp eld och innan glöden var mogen började vi grilla vår "kortfria" korv (annan korv var ransonerad och krävde kort). Vi satt tillsammans runt elden och sjöng vår vanliga sång - körven me flötte på den ä så gött att få...och sedan åt vi den heta sotiga korven från våra grillpinnar.