det kan vara så skönt
att gå ut bland folk
prata med främlingar
lyssna på en grupp
som man inte visste
skulle spela
eller deras gruppnamn

det räcker med en
rockabillykille på scenen
med en frisyr
som en skämtteckning
för att göra mig
förvånat glad

en gift man i baren
med sin fru bredvid
med en hjärna
som lyser
ikapp med hans
öppna goda sinne

då på det humör
jag har i fickan
att allt i sin ofullkomlighet
är det mest perfekta
kravlösa
presenterar jag mig
för hans fru
som mycket riktigt
ser ut som en josefri
ofarlig social
normal person

vi svänger våra kroppar
går inte att låta bli
till billys sextiotalssväng
så harmlöst
opretentiöst
att det liknar
serietecknade figurer

vi tänkte oss ett liv
med franskbröd
som hårrullar
tuggummi som varade
en evighet

det enda som stör
är unga överberusade
som tafsar efter godis
på dansgolvet
som om det gällde
välling
känns så tröttsamt
enformigt urgröpande
behöva påpeka
pekpåka att

kvinnors kroppar
tillhör dem själva
ända tills de
ger bort dem
med en tydlig
lättläslig signal
kallad Respekt



Men det var så skönt
att otvunget röra sig
i ren glädje
i musikbaren

Kändes som en evighet
tillbaks i tiden
som dessa kvällar
fanns i livet