Personen som tittar tillbaka i spegeln är solariebrun med blonderat hår, nyglaserade naglar, målat ansikte. Det finns inte skymten av hår på min insmorda, mangodoftande kropp. En sorgfällig och tidskrävande förvandling har just ägt rum. Inte misärartad och ångestfylld som Kafkas förbannade skit, utan fager och tillfredsställande, som när larvens puppa brister och en nässelfjäril vecklar ut vingarna.

Är jag fejk?

Jag är definitivt snyggare på det här viset, bearbetad, det är inget snack om saken. Kroppsbehåringsfrågan är inte ens under diskussion, den avlägsnas med största nit.

Jag vet mycket väl vad mina glansiga rosa läppar och den lilla svarta sänder för signaler till omgivningen. Jag vet precis hur jag ska svänga med höfterna, korsa benen, blotta lårets hela härlighet, svanka, ge rumpan den uppmärksamhet den förtjänar, trycka upp brösten i hela sin parfymdoftande ljuvlighet. Jag vet precis hur blicken i mina sotiga ögon ska vara för att han ska förstå vad som är i görningen.

Jag har förädlat mig själv de senaste åren, analyserat situationer och händelser för att kunna manipulera män dit jag vill. När mina planer går vägen uppfylls jag av ett underbart rus. Precis som puman måste känna när hon begraver huggtänderna i sitt byte och vrider nacken av det. Smaken av blod. Jaktens spänning, adrenalinet, ovissheten, den ökade skärpan i stressade situationer, allt kulminerar i nedtagandet av bytet. Andfådd och med svettpärlor på nyckelbenen vet jag att jag har lyckats.

Det är som att få alla rätt på en tenta.

Nu för tiden vet jag att det inte blir mer än så. Det är den största skillnaden från förr. När jag går hem, mina klackar ekar mellan nattens kalla fasader, med samma utmattade nöjdhet i kroppen som efter ett särledes tungt träningspass, då vet jag att vi möjligen har ytterligare ett par trevliga nätter att se fram emot, inte mer. När jag sedan står i badrummet och tvättar bort krigsmålningen vet jag att han aldrig kommer se mig så, blottad, ung, verklig. Han kommer aldrig få höra om mina rädslor, min saknad, mina drömmar. Ibland hittar jag på en helt annan identitet, ger honom de myter jag antar att han vill höra, en liten gnutta sanning som bakas och gratineras till en rykande luftpaj.

Flicka lilla, vad håller du på med?

Ibland ifrågasätter jag mig själv, det kan vara en väns bekymrade ansiktsuttryck, en påträngande fråga, eller en regnig dag. I kontemplation finner jag dock att min låtsasvärld är upphetsande, jag blir exalterad av att ikläda mig rollen som förförerska och spela den väl. Jag känner mig lyckad, åtrådd, stark, i kontroll. Att hålla i tyglarna som tämjer besten är en enorm tillfredsställelse. Jag blir levande i en verklighet där allt annat är blasé.

Egentligen är jag stolt över min raka hållning och starka karaktär i förhållandet till män. Jag blir inte bedragen, sårad, man kan inte svika mig då jag inte förväntar mig något annat än det de är kapabla att ge. För de kommer aldrig att förstå mig, jag är för dynamisk, knepig, egoistisk, vresig, så jävla fucked up att jag knappt begriper det själv.

Nåväl, alla har vi väl något som får oss att uthärda vardagen, grädden på moset, helgfrivoliteterna som får oss att orka le på måndagarna, trots att hela veckan ligger framför.