Tänk om jag bara slet fram en Glock ur klänningsfållen. Jag skulle hålla den snett som en gangster från något gudsförgätet amerikanskt ghetto, Harlem eller Los Angeles slum. Min arm skulle vara alldeles rak och stark, jag skulle luta lite på huvudet, kisa med ögonen, puta uppkäftigt med läpparna. Jag skulle stå bredbent, stadig, redo för strid och spotta på marken.

Tänk om jag bara kunde slita fram en Glock ur klänningsfållen och skjuta allt som stod i min väg, allt som gör mig tveksam, rädd, osäker. Alla som kommer för nära, alla som ifrågasätter och dömer mina livsval utan att ens vilja höra min sida av saken. Så enkelt, ett litet tryck med pekfingret, PANG. Du trodde du kunde lura mig? PANG. Du trodde att du var bättre än mig? PANG.

Tänk om en Glock i klänningsfållen kunde lösa mina problem, så enkelt det skulle vara. Jag skulle plocka fram mina inre monster och vidunder, ställa dem på knä bredvid varandra och arkebusera dem ett efter ett, från vänster till höger. Nackskott. Prydligt.