Jag ligger på ditt bröst och undrar om jag har din kärlek. Känner mig liten och i behov av emotionella band. Jag säger "det är en jävla tur att du inte kan läsa mina förbannade tankar". Jag tänker att du är en björn och att jag håller på att bli kär i dig. Varje gång jag larvar mig och lyckas locka fram ditt mullrande skratt spritter det i mig som en långbent kalv på grönbete, oändligt lycklig över vidsträckta gröna kullar. Men nu ligger jag helt stilla, du har just besegrat mig, varit i mig så ömsint att jag nästan ville gråta. Du har en förmåga att få det att kännas som att allt du gör är för min njutning, varsamt. Du vänder dig på sidan och lägger mig tillrätta på din arm, kysser mig på pannan och ler. Har du alltid haft det där mjuka uttrycket i ansiktet när du ser på mig? Min hud hungrar efter din beröring, din hand på min mage får mig att känna mig vacker, även om jag hatar min mage och även om du aldrig sagt rakt ut att jag är vacker. Jag ger din hals en liten puss, precis där skägget tar slut och huden är alldeles len. Du påstår att det kittlas outhärdligt jättemycket och jag pussar igen. Du frågar vad jag tänker på, ber mig "berätta". Jag tänker att jag håller på att bli kär i dig och att jag vill skära ut mitt förrädiska hjärta. Jag svarar "nej".