Du var sjuk från tidig morgon och kastade spyor,
du förbannade dina kramper och kräkningar,
jag led med dig, vakade och torkade upp,
donade och kokade vatten, skakade cocacola.

Jag frågade, hur är ditt socker..?
du svarade, har bytt nål, den satt inte bra,
jag tänkte inte längre, du var ju redig,
om än i affekt av kräksjukans dimma.

Vi gled vidare in i kvällen,
du var bättre ett ögonblick,
sen började allting om igen,
men det var inte längre samma sak.

Jag frågade om och om igen,
är allt bra med insulinet,
du svarade egentligen aldrig,
och jag sade mig att försöka igen.

Du var så dålig, måste ligga,
det var inte bra, mer än någon minut,
det var jämrande, det var hjärtskärande,
se dig kasta och krypa ihop.

Jag sade, nu är det dags för hjälp,
du vägrade och svarade att jag kan det här,
jag har varit här förut, jag klarade det då,
jag lyssnade men med tvivel och ängslan.

Så började du andas så underligt,
ett drag in och sedan pressa ut,
det varade i en evighet, gick inte att bryta
var är du frågade jag, föder du barn?

Jag skrek och förbannade, du var där,
men blott en sekund eller två,
jag tvingade upp dig med ultimatum,
du kunde inte stå upp, så oändligt svag.

Så frågade jag då återigen om sockret,
du var där en tiondels sekund,
sedan borta igen och krystande,
nästan naken, kall, men du brann inombords.

Timmarna gick och du kämpade,
samma krystade andning, utan slut,
jag insåg, att här var bara jag,
till slut var det bara en sak att göra.

Jag ringde och tårarna började komma,
du får hjälp sade dom och jag tackade,
jag letade efter din plånbok,
ett patientkort för allas skull.

Sprang ner i porten och mötte,
med tårar i ögonvrån,
dom var vana och klev raskt uppför trappan,
jag visade vägen och vi stod inför dig.

Så mätte dom värden, tiden stod still,
jag såg deras häpnad, sedan gick allting fort,
min älskade, du är alldeles för tapper,
blott minuter senare for du iväg.

Jag gick upp och släppte ut hundarna,
som luktade en bild av vad som hänt,
jag tryckte på knappen och patentlåset gick på,
vi lade oss på soffan för att vila.

Två hundar och en man,
som rest några år under natten,
men så oändligt tacksamma,
för att du och vi var trygga igen.

Hundarna ville inte fatta, sniffade förtvivlat,
vi somnade till slut,
och tårarna fick vänta,
några ögonblick till.