En amöbakropp hade i alla fall en form, ett slut. Men utan trygghet, utan fast grund att stå på, måste jaget breda ut sig för att få balans.
Det inre liksom flöt ut. Som vatten. Eller som olja. Eller som deg, kanske?
Det flöt ut längre och längre. Var var stoppet? Var var slutet av jaget? Var var gränsen till andra? ”Nej” till andras krav fanns inte längre. Det fanns inget som stod emot i gungflyet. Istället bredde jaget ut sig.
Skulle delar separeras? Skäras av från jaget? Småöarjag bildas?
Panikkänsla och återvändo.
Till destruktivitet och självförakt.

Men trygg sådan.