Hjäääälp! Ta mig till världs ände eller lobotomera mig, vad som helst just nu bara jag slipper känna mer. Stampar och stampar, kommer inte framåt. Känns det igen? Säkert!
Nu är det förvirrat läge, att sträva framåt leder ingen vart.
Funderar på att backa några steg kanske? Att göra det, kanske på något mirakulöst sätt leder framåt. Åh så många gånger, de senaste veckorna, jag försökta att hitta lösningar. Hitta utvägar, försökt att prata förstånd med min själ och mitt hjärta.
Envisa små organ det där, totalt okänsliga för förnuft men otroligt känslosamma annars.
Tankar är ett annat otyg vi begåvats med. De tar sina egna små vägar
och tvingar sig osökta på i nattens mörka timmar.
Med tankarna följer längtan, hänger på som en blodigel. På ett sätt så vill jag längta och känna. Jag vet ju att jag känner rätt.
På ett annat sätt vill jag helst slippa att känna mer, någonsin.

Livet är inte lätt när det är svårt!